Åh vad tråkigt att jag inte uppdaterar! Jag vill ju gå tillbaka och läsa om vad vi gjorde under mammaledigheten men jag har varit riktigt dålig på att uppdatera. Ska jag vara ärlig så är det inte förrens på senaste som jag verkligen har kunnat börja njuta av mammalivet. Jag vet inte om någon annan känner likadant men jag kände mig livrädd hans första 5-6 månader i livet. Nu är jag såklart fortfarande livrädd. Rädd att han ska trilla och slå sig eller rädd för hur mycket jag älskar honom. Men nu är det en annan känsla. Jag var verkligen helt oförberedd på alla känslor och allt ansvar det innebar att bli mamma. Jag kunde aldrig njuta när han sov tillexempel. Jag var endast livrädd "sover han för mycket? För lite? Är han för varm? Är han kall? Är han mätt? Drömmer han mardrömmar?" Tro mig, jag ställer mig precis samma frågor fortfarande men något har förändrats. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är heller. Men jag känner mig mer trygg i att Julian mår bra. Det är väldigt skönt att han har börjat ta sig runt själv nu också. Både i gåstolen och genom att åla sig fram. Han har alltid visat att han vill mer. Enda sedan han var super liten har man märkt att han vill mer än hans kropp lärt sig. Han har aldrig velat ligga still. Så alla som säger "nu blir det inte en lugn stund när han väl börjar krypa" åh Gud LÅT honom äntligen börja krypa. Han är så nöjd och nyfiken nu. Jag springer hellre efter en lycklig unge än försöker tillfredsställa en rastlös. Nu har Julian alltid varit glad och snäll men det är kanske det jag har börjar släppa lite på mentalt också. Det är okej om han låter, tjoar och tjimmar eller vill visa sitt missnöje. Han är en person som vem som helst, han måste få känna alla olika sorters känslor. Vad som förvånar mig mest är att jag faktiskt kan börja längta efter ett syskon till Julian. Få gosa med en bebis igen. Jag vill vekligen vänta men nu känner jag att jag vill ha ett syskon, om vi har turen att få ett såklart :) oavsett så känns det så skönt att få njuta här och nu av vår son. 

Igår var det dop för Cornelis och Julian ville såklart snacka i kyrkan. Men detta var första gången jag inte "brydde" mig. Låt honom leka. Sålänge han inte skriker eller är ledsen såklart. 

Busiga kusinen nr1 har vi här.

Julian och Cornelis! Så lika att det är skrämmande imellanåt. Underbara ungar.

Jag & mamma bestämde oss för att ha totalt köpstopp i Januari. Väldigt utmanande och lärorikt. Det är så fruktansvärt lätt att "bara" klicka hem från olika sidor. Det finns ju obegränsat med resurser som bara väntar på ens pengar. Jag är så van vid att köpa det jag vill ha direkt. Och jag har verkligen dåligt tålamodet gällande dyrare köp. Det mest skrämande är att jag har blivit medveten om vilken adrenalin kick jag får precis innan ett köp. Allt jag velat köpa är ännu inte slutsålt (min bästa ursäkt för att handla direkt i vanliga fall) och jag fattas inget i vardagen. Nej jag har verkligen fått mig en tankeställare. Mycket jag har velat köpa har jag ändrat uppfattning om bara efter några dagar så jag ska nog börja med lite betänketid innan jag börjar handla igen. Mycket onödiga köp sker pågrund av den kicken jag får av shopping.

Det enda jag inte kan släppa är nya ramar till vardagsrummet samt dessa sommarkläderna till lilleman. Får se vad jag väl köper i februari.

Att bli förälder innebär så mycket mer känslor än jag trodde. Den konstanta oron blandat med lycka och trötthet. Skulle han vara ledsen blir jag så oerhört frustrerad. Inte för att man blir arg utan för att man känner sig så oerhört värdelös. Ett exempel. Igår vaknade Julian vid halv 7 och jag hade inte somnat förrens sent och såklart vaknat och matat honom några gånger under natten så jag var riktigt trött. Julian var väldigt rastlös och allt var kul i 2 sekunder och man får verkligen inte sitta ner. Vid 11 stod Ellis och skällde och behövde verkligen gå ut. Vad som skulle göras var att jag skulle klä på mig själv, klä på Julian ytterkläder och ut med vagnen. Det är inte många steg och tar endast några minuter men Julian var jätte trött och började gråta när jag skulle klä på mig. Jag försöker trösta/leta efter nappen/klä på mig. Sedan var det Julians tur, som tur är älskar han sina flygplan över skötbordet så där ligger han och skrattar. Men sedan skulle han ner i vagnen och vi har en väldigt varmblodig kille = blir för varm inomhus direkt. Han började gnälla och vrida på sig, Ellis skäller och håller på. Och jag blir så oerhört stressad när Julian är missnöjd även om jag vet att det handlar om 1 minut innan vi är ute i kylan. Det gällde bra att kom ut och då blev Julian lugnt och Ellis nöjd men jag traskade på och var så oerhört frustrerad 10 min och raskade på ordentligt. Sedan ville jag bara sätta mig ner och gråta. Jag är på helspänn precis hela tiden. Leker jag tillräckligt? Är han hungrig igen? Är detta normalt? Borde vi vara ute mer? Borde han inte tycka det är roligare att ligga på magen? Denna otillräcklighet, omtanke och kärlek kan man inte beskriva. Jag blir besviken på mig själv för att jag inte är lugnare och slappnar av. Läste blondinbellas blogg idag att hon hade skrikit till sin dotter "varför somnar du inte bara för helvete?" När de hade varit uppe hela natten i natt. Och hennes dålig samvete efterråt. Och jag förstår känslan, men det handlar ju verkligen inte om barnet. Det handlar om så mycket mer. Jag känner framförallt att man är otillräcklig. Det tar så oerhört mycket energi. Men varje skratt, varje mysig stund eller nu när Julian sovit i två timmar och jag har legat och titta på Jane the virgin och myst med Ellis. Då är jag så tacksam och man får så dåligt samvete. Jag har världens bästa son. Världens bästa. Att dagen igår var en av mina tyngsta visar ju hur lyckligt lottad jag är. Och nu kommer det dåliga samvetet.....

Idag fick det bli bärsele då 1 dm snö låg  orört hela rundan. Julian trivdes faktiskt riktigt bra så det ska vi göra om.

Joachim jobbade sin sista dag på jobb i torsdag och fick fredagen ledigt då han börjar på sitt nya jobb idag. Jag mötte upp mamma i stan medans Joachim var hemma med Julian. Jag är så tacksam för Joachim, i detta fall som pappa. Det är lika naturligt för honom att ha Julian som för mig. Även om jag vill vara med vår kille varje sekund kan det vara mysigt att få en stund att bara vara jag. Vi gjorde naglarna och fransar följt av lite shopping. Jag matade lillkillen i bilen innan Joachim körde hem och jag kom hem ganska lagom tills han blev hungrig igen. Vi har köpt hem ersättning som nödlösning ifall det någongång skulle vara så att han blir hungrig när jag inte är hemma. Vi har varit ganska snabba med att introducerade nappen, vi har gett honom bröstmjölk i flaska och kan tänka oss att komplettera med ersättning om det behövs. Jag är glad så länge jag kan amma men orkar inte lägga press på mig själv att jag måste helamma i flera flera månader. I november ska jag på två olika teatrar/föreställningar och då vill jag inte behöva lägga timmar på att pumpa ut. (bröstpumpen och jag är verkligen inte vänner) jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt, bara skriva lite hur vår situation ser ut :)

Jag älskar dig mer än jag trodde var möjligt.

Vart ska jag börja? Igår morse var jag färdig 9:15 och väntade spänt på första instruktionen. Jag skulle sätta mig i bilen och köra till Limhamn. Där väntade Felicia och Camilla på Espresso House och bjöd mig på frukost. Efter en timme fick jag ett nytt sms om att sätta mig i bilen igen och knappa in en ny adress i gpsen. Jag fick nu en underbar fotmassage hos en av mammas vänner som är massör. Jag satt i deras underbara trädgård under ett parasoll, drack vatten och mina svullna fötter behövde verkligen lite omvård. Efter detta skulle jag gå och byta om till något fint, jag skulle nu köra till emporia och öppna kuvertet jag fått dagen innan. Där i låg 500kr och jag blev beordrad att köpa något fint till lilleman. Nästa stopp var Ica-butiken vi handlade i under min uppväxt. Jag skulle leta efter 1:an och 2:an. (?) Och det var inte förrens här som jag förstod att detta var mer än en lyxig dag för mig själv. Där stod först Kicki med en stor 1s på lexingtons barn påslakan sen stod Mimmi gömd med nummer 2 stort skrivet på  lexington örngottet. Här fick jag en bindel för ögonen och sattes i bilen. Efter en liten omväg körde vi in på vår uppfart och i trädgården väntade min närmsta familj och vänner. Det var min babyshower! Dessa människorna har lurat mig något extremt och jag kan fortfarande inte riktigt förstå hur de har kunnat smyga såhär i veckor och nästan månader med planeringen. 

Jag skulle ta en selfie vid varje instruktion, här har jag precis kommit fram till första stoppet. 

Vi fick helt underbara presenter.

Ska visa allt ordentligt senare.

Jag fullkomligt älskar att vara gravid. Detta är något vi längtat efter länge. Vi ser fram emot alla förändringar som kommer ske nu när vi blir en familj påriktigt. Tyvärr tycker jag att det är jättesvårt att "bara njuta". Självklart är man orolig och det kommer upp tusen funderingar varje dag. Varför fick jag ont i ljumsken? Kan jag redan ha foglossningar? Vad var det som kändes i magen? Mycket känns i kroppen och dessutom är man extra uppmärksam på allt som händer nu. Ingen graviditet är den andra lik och därför är det jätte svårt att googla eller fråga sig fram. Helst hade jag velat veta "Nu kommer du känna en molande värk i ryggslutet från och till i några veckor. Detta pågrund utav...." Ja jag vill ha svar på allt och veta exakt vad det är som händer. Det är självklart omöjligt och jag får förlita mig på att min kropp anpassar sig på bästa sätt för att kunna förlösa en fullt gången perfekt bebis.

Vi tre i Thailand.

Idag har jag varit hos barnmorskan för att ta olika prover. Jag som hatar nålar har valt helt rätt barnmorska som använder den minsta möjliga nålen, det tar några extra sekunder att fylla alla behållare men vad gör det när det inte känns någonting? Nej det var en stor lättnad. 

Vi lyssnade även på bebisens hjärtljud och det kändes helt overkligt. Tänk att vår bebis ligger där inne. Jag har nog inte riktigt förstått det ännu. 

Min mage är fortfarande relativt platt på morgonen men kvällstid kommer allt en ordentlig mage fram.

 Nu har tiden äntligen kommit för oss att berätta att vi ska bli föräldrar. I veckan fick vi se en liten bebis ligga och sparkar med benen och viftar med sina små armar. Vi har precis gått in i vecka 12 men då våra föräldrar vetat det i x antal veckor, kollegor luskat fram att min trötthet och illamående inte var för inget och våra vänner fick reda på det innan vi åkte på semester tillsammans så har det varit officiellt ett tag nu. 

 

Då the babymaking inte riktigt ville sig på hemmaplan överlät vi det till läkare och specialister. Därför har vi redan fått se vårt underverk tre gånger. Först som ett litet embryo redo att dela sig, i vecka 8 som en liten ärta och i vecka 11 som en bebis i miniatyr. 

 

Känslor just nu? Lycka i den största bemärkelsen, en ständig oro och mer kärlek än jag trodde var möjligt. 

 

Vår lilla har fått namnet pysslingen av våra bästa vänner så det är vad mini heter här hemma. Pyssling är redan bortskämd med omtanke, kärlek och presenter. Vem får lixom julklappar vid åtta veckors ålder? I början av Augusti anländer vårt mirakel och vi längtar redan så oerhört.

 

Jag kommer knappt ihåg när jag skrev här senast även om det bara var några dagar sedan? Livet har tagit en väldig vändning med skolstart, tågpendlande, nytt extrajobb och egenstudier. Jag kom tyvärr inte in på programmet jag ville. Jag är för närvarande andra reserv med mitt högskoleprov och tredje reserv med mina betyg. Som att falla vid mållinjen? Jodu. Men jag tror att allt har en menning. Jag har påbörjad programmet Folkhälsopedagogik. Jag kommer att läsa kurser om folkhälsa och samtalsteknik - vilket faktiskt känns väldigt relevant till min framtida karriär och därför satsar jag allt detta året. 

& en snygg bild på det, älskart.

Jag blev uppringd av min chef nu under kvällen och det är ovärderligt att ha sådant stöd i sina beslut. Jag har jobb fram till skolstart och sedan ska vi titta över mitt schema för att kunna matcha ihop jobb och skola. Oerhört tacksam över att ha en så samarbetsvillig arbetsgivare. Det är verkligen en lättnad att ha den biten utträtt. Nu ska jag njuta av kvällen tillsammans med familjen.

När förändringar sker i livet får jag alltid en sådan lust att byta ut hela min garderob. Som en nystart. Denna outfiten har allt jag är ute efter.

Igår kom första beskedet om skolan och jag blev reserv på mitt förstahands val men kom in på det andra. Oavsätt så är detta en ny början för mig, jag börjar plugga. Nu håller jag alla tummarna för att jag blir antagen till min drömutbildning. Personal och arbetsliv. 

Det känns inte roligt att behöva lämna mitt jobb, alla underbara barn och föräldrar (jag fick blomman ovan av en förälder direkt efter beskedet) och alla fina arbetskamrater. Men jag är så oerhört redo för en vidareutbildning.

Jag är så oerhört tacksam för min familj, inte bara min biologiska utan även min valda familj. Mina vänner som är finast i världen. Ibland är ord onödiga, en lång kram kan vara allt man behöver för att må bättre. Eller som idag när jag fick en blomma av mina finaste.  

Har jag nämt att jag fick ett VG som slutbetyg i Matte C? Jag är fortfarande i chock. Så otroligt stolt. Nu ska jag slänga mig i soffan och kolla på game of thrones som är vår nya favoritserie här hemma.

 

Jag kan knappt tro det - jag behöver aldrig mer plugga matte c. Jag är färdig, jag klarade det. Mitt i andra delen på nationella säger min lärare att han redan ser att jag fått godkänt på det han hunnit rätta. Jag var inte långt ifrån att börja gråta. Vilken lycka, vilken glädje.

Världens bästa stöd, kunde inte gjort det utan dig.

Jag har inte varit särskilt social denna helgen. Jag har däremot spenderat en massa tid med min matteboken men ändå känns det knappt som att jag pluggat något alls... Jag är väldigt glad över att jag snart är färdig med matten och jag är faktiskt riktigt sugen på att göra nationella - mest för känslan efteråt. Jag skickar en liten önskning om att det kommer kännas bra och framförallt att det kommer gå bra på provet, heja mig.

Sviker aldrig min sida oavsätt hur tråkig jag än är. Det är precis som att hon känner på sig att jag behöver fokusera. Ligger bara och myser på mig.

Just nu är jag inte på topp. Jag hoppas att matten börjar lossna lite nu och att jag börjar förstå, snacka om att sånt här knäcker ens självförtroende när det inte går bra. Idag är det 29 dagar tills vi åker till New York och innan det ska jag ha gjort provet på detta kapitlet! 

När jag kom ut från gymmet igårkväll möttes jag av denna vackra syn. Så lycklig över att vi går mot sommartider.

Idag är jag så stolt över mig själv. Idag klappar jag mig själv på axeln och säger "jag är så jävla duktig & jag klarar allt jag tar mig an" Ja ni börjar förstå känslan. Jag klarade av mitt första utvecklingssamtal helt själv idag & ännu viktigare: Jag klarade mitt matteprov. Kapitel 1&2 som var väldigt tunga och som tyngde ner mig ordentligt. Nu går jag in med nya tag, jag ska nog åka in till stan imorgon och unna mig något fint. 

Nu ska jag ta tag i matten! Jag ska klara det, jag har skrivit in mig på en matte-hjälp sida för en liten summa pengar med videos och grejer.  Jag har bestämt mig för att plugga tisdagar, torsdagar och söndagar oavsett vad. Jag behöver då läsa 3 1/2 sida per gång. Vill jag plugga de andra dagarna är det frivilligt, blir det för mycket ska jag gå ut på en promenad med Ellis och tänka över det innan jag sätter mig igen. Jag ska inte stressa upp mig och tänka "klarar jag inte matten så kommer jag inte kunna bli det jag drömmer om, då kommer jag sluta som städare föralltid typ" jag är expert på att stressa upp mig själv och det är väldigt onödigt. En sak i taget! Jag har bestämt mig för att ta en paus från arenan efter att jag jobbat på passet jag redan bokat in, det tar för mycket tid. Träningen har jag bestämt mig för att släppa i den mån jag vill. Hinner jag träna? Skit bra, men annars har jag tid för det när jag klarat matematiken. En sak i taget, ja det är mitt mantra i vår.