Att bli förälder innebär så mycket mer känslor än jag trodde. Den konstanta oron blandat med lycka och trötthet. Skulle han vara ledsen blir jag så oerhört frustrerad. Inte för att man blir arg utan för att man känner sig så oerhört värdelös. Ett exempel. Igår vaknade Julian vid halv 7 och jag hade inte somnat förrens sent och såklart vaknat och matat honom några gånger under natten så jag var riktigt trött. Julian var väldigt rastlös och allt var kul i 2 sekunder och man får verkligen inte sitta ner. Vid 11 stod Ellis och skällde och behövde verkligen gå ut. Vad som skulle göras var att jag skulle klä på mig själv, klä på Julian ytterkläder och ut med vagnen. Det är inte många steg och tar endast några minuter men Julian var jätte trött och började gråta när jag skulle klä på mig. Jag försöker trösta/leta efter nappen/klä på mig. Sedan var det Julians tur, som tur är älskar han sina flygplan över skötbordet så där ligger han och skrattar. Men sedan skulle han ner i vagnen och vi har en väldigt varmblodig kille = blir för varm inomhus direkt. Han började gnälla och vrida på sig, Ellis skäller och håller på. Och jag blir så oerhört stressad när Julian är missnöjd även om jag vet att det handlar om 1 minut innan vi är ute i kylan. Det gällde bra att kom ut och då blev Julian lugnt och Ellis nöjd men jag traskade på och var så oerhört frustrerad 10 min och raskade på ordentligt. Sedan ville jag bara sätta mig ner och gråta. Jag är på helspänn precis hela tiden. Leker jag tillräckligt? Är han hungrig igen? Är detta normalt? Borde vi vara ute mer? Borde han inte tycka det är roligare att ligga på magen? Denna otillräcklighet, omtanke och kärlek kan man inte beskriva. Jag blir besviken på mig själv för att jag inte är lugnare och slappnar av. Läste blondinbellas blogg idag att hon hade skrikit till sin dotter "varför somnar du inte bara för helvete?" När de hade varit uppe hela natten i natt. Och hennes dålig samvete efterråt. Och jag förstår känslan, men det handlar ju verkligen inte om barnet. Det handlar om så mycket mer. Jag känner framförallt att man är otillräcklig. Det tar så oerhört mycket energi. Men varje skratt, varje mysig stund eller nu när Julian sovit i två timmar och jag har legat och titta på Jane the virgin och myst med Ellis. Då är jag så tacksam och man får så dåligt samvete. Jag har världens bästa son. Världens bästa. Att dagen igår var en av mina tyngsta visar ju hur lyckligt lottad jag är. Och nu kommer det dåliga samvetet.....

Idag fick det bli bärsele då 1 dm snö låg  orört hela rundan. Julian trivdes faktiskt riktigt bra så det ska vi göra om.