Åh vad tråkigt att jag inte uppdaterar! Jag vill ju gå tillbaka och läsa om vad vi gjorde under mammaledigheten men jag har varit riktigt dålig på att uppdatera. Ska jag vara ärlig så är det inte förrens på senaste som jag verkligen har kunnat börja njuta av mammalivet. Jag vet inte om någon annan känner likadant men jag kände mig livrädd hans första 5-6 månader i livet. Nu är jag såklart fortfarande livrädd. Rädd att han ska trilla och slå sig eller rädd för hur mycket jag älskar honom. Men nu är det en annan känsla. Jag var verkligen helt oförberedd på alla känslor och allt ansvar det innebar att bli mamma. Jag kunde aldrig njuta när han sov tillexempel. Jag var endast livrädd "sover han för mycket? För lite? Är han för varm? Är han kall? Är han mätt? Drömmer han mardrömmar?" Tro mig, jag ställer mig precis samma frågor fortfarande men något har förändrats. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är heller. Men jag känner mig mer trygg i att Julian mår bra. Det är väldigt skönt att han har börjat ta sig runt själv nu också. Både i gåstolen och genom att åla sig fram. Han har alltid visat att han vill mer. Enda sedan han var super liten har man märkt att han vill mer än hans kropp lärt sig. Han har aldrig velat ligga still. Så alla som säger "nu blir det inte en lugn stund när han väl börjar krypa" åh Gud LÅT honom äntligen börja krypa. Han är så nöjd och nyfiken nu. Jag springer hellre efter en lycklig unge än försöker tillfredsställa en rastlös. Nu har Julian alltid varit glad och snäll men det är kanske det jag har börjar släppa lite på mentalt också. Det är okej om han låter, tjoar och tjimmar eller vill visa sitt missnöje. Han är en person som vem som helst, han måste få känna alla olika sorters känslor. Vad som förvånar mig mest är att jag faktiskt kan börja längta efter ett syskon till Julian. Få gosa med en bebis igen. Jag vill vekligen vänta men nu känner jag att jag vill ha ett syskon, om vi har turen att få ett såklart :) oavsett så känns det så skönt att få njuta här och nu av vår son. 

Igår var det dop för Cornelis och Julian ville såklart snacka i kyrkan. Men detta var första gången jag inte "brydde" mig. Låt honom leka. Sålänge han inte skriker eller är ledsen såklart. 

Busiga kusinen nr1 har vi här.

Julian och Cornelis! Så lika att det är skrämmande imellanåt. Underbara ungar.